Om Montessori

Maria Montessori (1870-1952) var Italiens första kvinnliga läkare. Hon kom tidigt i kontakt med utvecklingsstörda barn och blev snart övertygad om att barnens problem var av pedagogisk snarare än medicinsk art. Deras tillstånd visade sig förbättras med intellektuell stimulans. Hon utvecklade pedagogiska metoder för att hjälpa barnen och lyckades över förväntan. Barnens utveckling, både intellektuell och känslomässigt var häpnadsväckande. Hon frågade sig då, om inte hennes idéer också skulle kunna tillämpas på barn som inte var utvecklingsstörda. 

Pedagogiken bygger på noggranna observationer av barns utveckling och metoderna växte fram som ett svar på barnens egna behov och intressen. Frihet att välja
Som alla vet varierar barnens intresse med mognad och ålder. De är nyfikna, fulla av upptäckarglädje och ivriga att prova på nya saker. Maria Montessori fann att barn under sina olika mognadsstadier är speciellt mottagliga för olika slags kunskap. Hon insåg det värdefulla i att ta tillvara på dessa perioder. Barnen har därför frihet att själv välja aktivitet och arbeta ostört i egen takt. Förutsättningen för barnens fria val är den för barnen förberedda miljön.


”Ett barn som koncentrerar sig är ofantligt lyckligt. De bryr sig inte om sina klasskamrater eller besökare som rör sig i dess omgivning, det är som en eremit i öknen.”

”Hjälp mig att göra det själv”

Genom upprepade prov och noggranna iakttagelser byggde Maria Montessori upp det material som barnen visade sig behöva för att komma underfund med sig själv och sin egen förmåga och därigenom få ett ökat självförtroende och en mer positiv syn på sig själva. Materialet är indelat i olika ämnesområden, t ex språk, historia, geografi, biologi, matematik och sinnestränande material.